ostor

Ibland kan jag känna mig så jäkla bitter. Eller jag vill inte tro att jag är bitter men det finns ju egentligen inget annat ord för vad jag är. Det här med barnen. Ingenting blev som jag hade tänkt mig med mina små änglar med tillhörande horn. Ja mena. Vem som skaffar barn tänker sig att man ska separera från barnens pappa och sen i sin vildaste fantasi tänka sig att man ska bli jättebitter mot varandra efteråt? Det här inlägget skulle kunna bli hur långt som helst känner jag. Egentligen borde jag inte känna mig bitter. Jag överlever. Jag har det bättre än nånsin tidigare i mitt liv just nu. Jag har aldrig förr träffat en man som betyder så här mycket för mig och som lyser upp mitt liv på det här sättet. Vi har det hur bra som helst. Vi ska köpa ett hus där vi alla ryms och kommer att trivas. Mina drömmar blir verklighet en efter en. Men barnen då. Deras känslor? Kan man inte dela barnen mitt i tu på nåt sätt? Jag vill ha dom hos mig jämt likväl som jag har förståelse för att deras pappa känner likadant. Förlorar man sin bil så kan man ju bara helt sonika köpa en ny.. men barnen går ju inte ersätta. På ett sätt längtar jag tills dom fyller 12. Då får dom bestämma själv vars dom vill bo. Vill dom då bo hos mig ska jag välkomna dom med öppna armar och vill dom bo hos pappan så kommer jag att gråta men då vet jag att dom vill det och då är det deras vilja som jag kommer att acceptera. Dom måste ju ändå få välja själv. Tycker dom borde få ha sin åsikt redan nu. Skulle kännas så mycket bättre att både ha dom eller att inte ha dom om jag visste att det var deras vilja och inte nån helt främmande människa på tinget som inte känner oss eller barnen som har bestämt vars mina små guldklimpar ska spendera sina liv. Nä, nu ska jag sluta vara en bitter gammal kärring. Det finns dom som har det värre. Just nu tänker jag på en viss person som har det väldig jobbigt. Tänker på dig vännen och hoppas jag kan hjälpa dig om du behöver. *kram*