ostor

Ja, det var ju meningen att jag skulle köra till boysarnas "hemstad" idag och stanna där till imorrn då vi hade möte om lilleman på dagis idag och utvecklingssamtal om storkillarna imorrn. Glad i hågen lånade jag pappas bil och for västerut. Hann väl sju kilometer då det började blixtra för ögonen och jag kände att fortsätter jag så svimmar jag! Stannade vid en busshållplats och öppnade bildörren, lutade bak sätet, drog ner byxorna så magen skulle få fritt spelrum. Tänkte att hoppas ingen kommer och funderar vad jag håller på med. =P Efter ca tio minuter började jag må liite bättre så jag ringde till Mli och frågade om hon kunde skjutsa mig. Snäll som hon är så ställer hon självklart upp. (En stjärna i himlen till dig Mli.) Vände och skulle köra tillbaka hem men efter halva vägen var det samma visa. Stannade till vid kanten, hängde ut huvudet och kräktes. Plågade mig resten av vägen hem för att motstå att svimma. Kände mig verkligen som en säker trafikant. =S
Ungefär en tredjedel av vägen låg jag i fosterställning i framsätet (med nedlutat säte) och vred och vände mig för att inte svimma. Då stannade Mli vid en mack och vi köpte en fanta och en räkmacka. Med det i magen så blev det faktiskt bättre. Jag tog mig ända fram utan vidare plågor men eftersom Mli var med så blev det ingen övernattning så tyvärr missar jag utvecklingssamtalen imorrn men det viktigaste var ändå dagens möte.
Gissa hur mycket jag längtar efter att detta barn ska komma ut.. på en skala från ett till tio.. typ tretton.. =P

TACK Mli för att du är en underbar vän!